Foto: Göran Rönning, 5 maj 2013
”Det var nästan skymning, när jag nådde fram till Loktjärnen , där den gamla tjäderleken fanns.
I hundratals år hade byfolket gått till denna plats i vildmarken för att hämta färskt villebråd till grytan och för att njuta av vårens stormande ankomst.
Kvällen var underbar. Våren kom som ett gny. Jag tyckte mig höra träden andas i ett samfällt dämpande sus.
Ett brak av väldiga vingar kommer mig att rycka till. En tjädertupp har slagit till i toppen av en fura nere vid myren. Han spänner ut solfjädern, vänder sig runt ett par gånger och börjar genast sina knäppande ljud, som liksom är det rätta uttrycket för en vårnatts dämpande mystik.
Nu är allt ett enda sjungande liv. Minst ett dussin taltrastar tävlar i sin lidelsefulla iver att överträffa varandra i skiftande melodier, orrtupparnas vilda lek når extasens gräns, tjädertupparna spelar och hönorna kacklar. Det är som om våren själv just på denna punkt har koncentrerat uppvaknandet, förnyelsens gränslösa jubel.
Sakta dör det ena ljudet bort efter det andra. Natten stiger fram över skogarna. Skuggorna har djupnatt. En och annan stjärna blinkar matt i öster. Orrarna är borta. En enstaka taltrast sjunger hackigt och sömnigt. Tjädern vänder sig hit och dit. En rival spelar för fullt inne i skymningens ingenstans. En orre flåsar. Tjädern i talltoppen sjunker samman på sin gren, plockar i fjädrarna och slår sig till ro för natten.
Natten är stilla. Endast bäckens ystra stämma ljuder in i den tysta natten. Jag sitter med ryggen mot en fura. Jag fångas av en underlig dvala under det att elden brinner ned.
När jag vaknar, står den östra horisontlinjen i brand. I tallkronan över mitt huvud kacklar en tjäderhöna. Ett skott smäller på andra sidan myren. Ett ögonblick blir allt dödstyst. Tjäderhönan flyger bort. Men i nästa stund kuttrar åter orrarna och den övermäktiga musiken från fåglarna stämmer in. Just vid backens bortesta brant spelar en tjäder. Jag kan höra ackorden tydligt trots bruset från bäcken och trots den intensiva fågelsången.
Försiktigt häller jag kaffepannans innehåll över ett par glödande bränder och börjar springa på tjädern. Det går lätt att komma en speltjäder inom håll, om man kan konsten.”
---
Albert Viksten var en känd författare och naturskildrare från Helsinglands skogar och berg. Han vistades även i Dalarna vid många tillfällen där han ofta besökte tjäderlekar.
Vid en av de tjäderlekplatser i Dalarna, som var så stor och känd att platsen fick namnet Lekmyran och som fortfarande bär samma namn på kartan, har en minnessten rest över mötet mellan de två stora naturskildrarna Ivar Oljelund och Albert Viksten.
På den tiden bestod dessa finnmarker av vidsträckta skogar med ett flertal väl upptrampade stigar ringlande mellan högvuxna furuskogar och trolska gläntor.
Idag ligger tragiskt nog samma marker sönderkrossade av ett alltmer brutalt skogsbruk.
Kulturminnesmärket, den sten som rest till minnet av författarna ligger numera på ett kalhygge, som utan hänsyn brutalt upptagits av StoraEnso. Tjäderlekplatsen (som jag dokumenterat de senaste 30 åren) omges numera av jättekalhyggen som negativt påverkat tjäderpopulationen i området till en 50 % minskning av den lokala tjäderstammen.
Göran Rönning