Tjäderlekplatsen – ett fornnordiskt urminnestecken

Unik tjäderbild på runsten från 1000-talet

Det svenska skogslandskapet är vår största naturrikedom med älvar, myrar, berg och dalar och biologisk mångfald med en växt- och djurvärld som genom evolutionens gång genetiskt har anpassat sig till olika förutsättningar för att överleva på lång sikt.
Dessa skeende i skogsekosystemet är en fascinerande kunskap att ta till sig.

En historisk översikt
Att exempelvis närmare granska topografiska kartor, berättar historiskt om händelser och lokalt betingade naturgivna förutsättningar som givit platsen sitt namn. T ex Tjärbrännaråsen berättar att där brände man en gång i tiden tjära som utvanns ur tjärrika tallar.
Att den en gång i tiden även vanliga berguven, under lång tid häckat i sin sydbrant i berget, gav naturligtvis upphov till namnet Uvberget av ortsbefolkningen. Uvberget finns idag på kartor angivet som minne av urgamla häckningsplatser för berguven på många håll i Sverige. Likaså är det med platser som under långa tider har haft häckande pilgrimsfalk. Falkenberg är väl kanske det mest kända av exemplen av fåglars tillhåll uppgivna namn på platser.

Lika känt är det däremot inte att en art som ofta förknippas med stora orörda skogsområden,
Tjädern också har sina spelplatser angivna i terrängen. Framförallt stora etablerade lekplatser där ortsbefolkningen under långliga tider emellanåt smög på tjäder under speltiden för att skjuta en speltjäder som var ett välkommet tillskott i grytan.
Enligt Forskningscentralen för de inhemska språken och Ortnamnindex finns ett stort antal namn som utgår ifrån lokalt kända tjäderlekplatser. Exemplen Tjäderberget, Tjäderlekholmen och Fågelmyran är alla uppkallade efter urgamla kända tjäderlekar. Tjädervin är ett annat ortsnamn för spelplats för tjäder. Lekåsen, Fågelmyran och Vinmyran är ytterligare exempel på etablerade kända tjäderlekar.

Tjädertuppen på Runstenen
Namnet Hanveden och Haninge kommun anses komma från ordet ”hane” (för orre eller tjädertupp) Hanveden är namnet på ett stort skogsområde i Södertälje,
(Tyresta Natiolalpark) skulle alltså betyda tjäderskogen. I detta område finns en runsten med bilder och runrader. Runstenar från 1000-talet är speciella som historiska minnesmärken eftersom de ger sitt budskap till oss sina ursprungliga platser. Runraderna har budskap från gångna århundraden. Runstenarna är Sveriges äldsta skriftliga dokument.
På toppen av denna runsten är en spelande tjädertupp avbildad. Ett av Sveriges äldsta bevarade skriftliga dokument har således en spelande tjädertupp som sitt signum - helt unikt.
(se även vår höstexkursion 2011 till nämna plats på vår hemsida)

En historisk översikt visar också att i slutet av 1500-talet när Karl IX:s tid var hertig i Värmland arrangerades flera jakter med hertigens deltagare. En tjäderlek och en orrlek i trakterna av Asphyttan har av denna anledning blivit dokumenterade för eftervärlden.
Granskar man kartan över nämnda område finner vi knappt 1 km från Asphytten platsen Fågelmossen.

Vad som är ännu mer fascinerande i sammanhanget, är att dessa urgamla tjäderlekplatser fortfarande, efter flera hundra år, hyser spelande tjäder (om lämpliga gammelskogar fortfarande finns kvar där, vill säga)



Tyvärr så har de flesta av dessa historiska platser förstörts av ett hänsynslöst skogsbruk.
Man tycker ju att det ansvariga jägmästarna och skogstjänstemännen i sin utbildning borde begripit, att heter platsen Tjäderleksmyran eller Tjäderåsen – så finns där en tjäderlekplats.
Men som vanligt är inom skogsbrukets utövande så brister kunskaper och tänkande i ekologiskt handlande. Inkompetens och nonchalans har allt för ofta styrt skogsbrukets handlande, som ju också visar sig genom den biologiska utarmning av skogekosystemet som bidragit till att ArtDatabankens rödlista blir allt längre för varje år

Gott om tjäder förr i tiden
Sven Ekman skriver i publikationen ”Norrlands jakt och fiske” 1910. ”Under goda fågelår antog fångsten fordom, och gör det än i dag mycket stora dimensioner. På 1700-talet hade hvaerje god fågelfängare i Jämtland ett helt lass fågel till avsalu.
År 1762 forslades söderut på vinterföret från Norrland 37,000 tjädrar och 180 000 järpar.
De siffror som redovisas är naturligtvis bara de som registrerades på något sätt.
De som allmogen använde i de egna hushållet för sin överlevnad översteg säkerligen de statistiska volymerna med råge.

Under senare delen av 1800-talet och vid 1900-talets början var allmogen till stora delar självförsörjande på livsmedel ute i skogsbyarna. Det finns nedtecknade uppgifter från byn Skyttmon i Norrland att det fanns rikligt med skogsfågel i dom vidsträckta skogarna där det sköts mycket tjäder på vårarna under speltid. A. Lindström beskriver i sin publikation ”Tjäderlek” att under första världskriget, kunde man betala ända upp till tjugo kronor för en tjäder, och han beskriver att det kryllade av tjäderkullar på somliga ställen, och att det ofta var goda gråfågelår.

Erfarenhetsbaserad kunskap om tjädern
Att det sköts mycket tjäder förr i tiden finns det många berättelser om i olika publikationer.
Bertil Buréns intressanta bok ” En gammal jägare berättar” från 1959 är ett exempel bland många. Burén berättar med inlevelse och kunnighet om barndomens stövar- och skogsfågeljakter med skogvaktare Nord som den högt beundrade läromästaren, ger glimtar från ett jaktland, som svenska jägare aldrig mer får uppleva.
Redan som 10-åring lärde sig han locka på tjäder, vilket gav många tillfällen till skott och han kom ofta hem med nyskjutna tjädrar till familjens uppskattade kommentarer.
Vi befinner oss fortfarande i slutet av 1800—talets Sverige med vidsträckta skogar och ett överflöd av skogsfågel.
Buréns iakttagelseförmåga för allt som rör fåglar, djur och natur är fascinerande läsning,
Hans känsla för var man fann tjäderkullarna i storskogen vittnar naturligtvis om hans fältmässiga upplevelser i skogen, det var inget han läste om i böcker - utan egna upplevelser i fält. Hans konstaterande exempelvis att det finns inget våtare än daggvåt gräs, en erfarenhets mässig upplevelse som bara den gör som tillbringar sin mesta tid i naturen.
Att det fanns mycket tjäder på den tiden står utom allt tvivel.
Ett exempel var när han höll på att lägga in den sista skjutna tjädern för dagen i ryggsäcken, då en flock på bortåt ett tjugotal tuppar kom flygande och slog till i tallarna runt omkring honom.
Eller när han började komma hem med den ena skjutna tuppen efter den andra, bestämde pappan att han aldrig fick skjuta mer än högst tre på en dag.
Hans berättelser om tunga uppflog, som omedelbart därpå följde fågel som träade, eller uppfloget som han ej kunde ses, men lät som gamla hönor eftersom han uppfattade ett svagt kackel.
Vittnar om erfarenhetsbaserade lärdomar som bara den har, som vistas i goda tjädermiljöer mestadels av sin lediga tid.

Majoriteten fågelskådare vistas aldrig i skogen
Just denna omedelbara närkontakt med skog och mark året om är något som dagens fågelskådare och teoretiker nästan helt saknar. Därför hör vi också på senare tid, från vissa utopister, verklighetsfrämmande personers tendentiösa påståenden om att tjädern gladeligen anpassar sig till dagens utarmade skogsmiljöer.
Det höga blåbärsriset och glesa timmerskogarna, är i dagens industrialiserade virkesåkrar starkt hotade. Blåbärsriset, tjäderns viktigaste markföda, minskar genom skogsbrukets metoder. Och timmerskogarna är nästan helt borta. Och dagens tjäderpopulationer är bara en spillra mot det som en gång var.


Göran Rönning