Skogshönsens beståndsvariationer
Något om skogshönsens fluktuationer
Många, ja rent av flertal forskare som sysslar med skogsfågelproblemet har ansett att uppgångarna och nedgångarna i bestånden återkommit med relativt bestämda intervaller. De har talat om cykliska fenomen, vilket knappast kan vara berättigt vad beträffar skogshönsen i Sverige. Beståndsvariationerna för dessa arter har icke företett nämndvärd regelbundenhet och ingen har i förväg kunnat förutspå fågeltillgången för kommande år.
Förutom de kortfristiga variationerna i tillgången på skogshöns har också, hos vissa arter, en fortgående utarmning av bestånden skett.
Denna tendens till allt mer försvagade stammar har varit mer eller mindre utpräglad hos olika arter inom skilda trakter.
Orsakerna till denna förändring kan sökas bland ett flertal faktorer, som i varierande grad förändrat de olika arternas miljö och därmed deras livsbetingelser. Den framträngande kulturen har med allt den fört med sig av förändringar, på olika sätt och genom skilda aktiviteter, påverkat faunan. Detta har varit till fördel för vissa arter, men framför allt till nackdel för många. Den allt intensivare exploateringen av naturen har medfört hastiga förändringar i bl. a skogshönsens miljö, som direkt kan påvisas ha varit till nackdel.
Genom det snabba händelseförloppet har en tänkbar anpassning icke hunnit utvecklas.
Det på senare tid lanserade ”storskogsbruket” t. ex. har medfört att stora arealer för kortare eller längre tid förvandlats till rena impediment för de i skogsmark levande skogshönsen.
Detta gäller framför allt delar av vårt land med långa och snörika vintrar. Bortsett från vintern, då dessa ytor är rena ”snööknar” förändras även markvegetationen till det sämre. Bärrisen, bland vilka blåbärsbusken är en av småviltets viktigaste näringsväxter, ersätts för lång tid av olika gräs, framför allt av kruståtel. Denna äts visserligen även av skogshönsen, men i mindre utsträckning. Som regel kan man väl säga att det under sommaren icke råder någon brist på gräs och örter för småviltet. Blåbärsriset är även under tidig vår och sen höst, ja delvis även under vintern, en synnerligen viktig näringskomponent.
Många gånger kommer ett önsketänkande till uttryck genom förmodandet att de fåglar, som vistades inom den exploaterande arealen endast flyttar över till angränsande marker och där berikar den redan befintliga stammen. Så är det tyvärr icke. En mark kan endast producera ett givet antal djur av skilda arter. Antalet bestämmes eller regleras bl.a. av boniteten för varje art. Följaktligen kan marken ifråga icke mottaga fler utöver vad som redan finns. Detta får som följd att t.ex. traktens tjäder- eller järpbestånd minskar med det antal som producerades inom den exploaterande arealen.
Först när densamma med tiden har utvecklats till biotoper med varierande bonitet för skilda arter blir den åter produktiv. Den tid som fodras härför varierar beroende på markens geografiska läge och olika djurarter. Inom vissa trakter och för vissa arter torde det dröja oändligt lång tid från vår synpunkt sett.

Hedersdoktor Nils H. Höglund, professor Vidar Marcström, Jakten i Västerbotten, Västerbottens läns Jaktvårdsförening 1919-1969.

Fotnot : Nils H. Höglund och Vidar Marcström var under 1950- 1960-talet Sveriges främsta hönsfågelforskare, med bl. a. ingående forskningar vid Boda Viltforskningsstation om tjäderkycklingarnas habitatutnyttjande och klimatiska påverkan på kycklingarnas överlevnad kopplat till mikroklimatet.
Det är intressant att kunna konstatera att ovanstående forskares slutsatser för drygt 50 år sedan att –”storskogsbruket har skapat en öken som knappast passar våra skogshöns” sid 131 fortfarande gäller.
Göran Rönning, 2011